<3

Det gör jag alltid. Varje dag! Jag minns nästan allt från jag var två år gammal. Här ska jag nu skriva om några minnen som är guldvärda att minnas - iallafall för mig.

1.
Jag minns att mitt första tecken är "hund".
Jag minns hur exakt jag tecknade det ordet första gången.
Det hände då jag var cirka två år gammal, tror jag.

2.
Jag minns att när jag var cirka fyra-fem år gammal så gick jag till köket och tog fram en stor, svart sax. Jag smög sedan till vardagsrummet och jag gömde mig under ett bord. Och gissa vad hände? Jo, jag satt mig och började klippa mitt eget hår!!! Cirka fem cm. Jag gick sedan ifrån bordet och jag gömde all hår jag förlorade under dukat *Stavas det så? Jag börjar nog tyvärr få alzheimers* på bordet. Jag berättade sedan om detta för min syster Alexandra och jag visade henne det. Gissa vad sedan hände? Jo, hon skvallrade för mamma. Mamma blev förbannad som fan och skällde ut mig. Hahaha, jag blev så ledsen efteråt och jag skyllde på att det var Alexandras fel. Naturligtvis var det hennes fel, hon skvallrade ju. Men det var då. Nu är det glömt, eller inte - för jag minns det faktiskt fortfarande, haha. Förresten så tycker jag egentligen inte att det var Alexandras fel, utan mitt. Hon hade faktiskt rätt att skvallra för mamma när detta hände. Det är ju fel att klippa av sitt eget hår. Eller jo det är tillåtet, men man kan ju inte alltid lita på barnen när det gäller klippningen. Eller hur?

3.
Det finns en dag jag alltid kommer att minnas. Som ni bara måste få veta om. Det är så här att jag hade en newfoundlad hund som hette Bamse. Han var en väldigt busig och lekfull hund. Jag gungade ute då Bamse kom fram till mig. Jag slog vad om att han ville leka med mig, så jag slutade gunga. Jag försökte kasta en pinne åt honom om och om igen men han sprang inte ens iväg för att hämta den. Jag försökte om och om igen. Till sist gav jag upp. Jag började förstå att han inte alls ville leka. Jag gick för att gunga igen. Lite senare slutade jag gunga och skulle just springa till mamma. Bamse som fortfarande var kvar började plötsligt springa också. Gissa vad han jagade efter? MIG! Jag fattade då att han ville att jag skulle springa så att han skulle kunna jaga mig, som om jag vore en katt. Jag började springa och han jagade mig. Jag trodde att Bamse skulle tröttna efter ett tag men det gjorde han inte. Han fortsatte springa efter mig. Jag började bli lite rädd men samtidigt skrattandes. Vi sprang runt i säkert tio minuter. Sedan började jag tröttna att jag till sist ramlade omkull. Gissa vad hände? Jo, han gick över mig och började...tja ja...kissa på mig! Eller jag menar att han var på väg att kissa på mig då min farbror Magnus plötsligt kom snabbt för att rädda mig. Han lyckades rädda mig precis innan Bamse skulle börja kissa på mig. Jag hade världens tur, kan man säga! Haha, det är en minne jag alltid kommer att minnas!

Det räcker nog för idag med alla mina minnen.
Jag skriver mer om mina minnen en annan gång. Ha en god kväll!