<3

Min hund Axess har varit död i ett år i torsdags. Han dog i cancer den 24 juli 2007. 
Så jag vill ha en liten minnesgudstjänst för honom. En tyst minut.
Gör det för min skull, mina kära läsare!

Underbara, mysiga och värsta minnen:
Axess, jag minns dagen då jag träffade dig för första gången. Jag blev direkt kär i dig efter bara en sekund jag såg på dig. Du var en väldigt underbar och söt och busig... och lekfull valp! Din päls var enormt och väldigt mjukt. Jag älskade hela dig. Några veckor sedan var jag i skolan i Vänersborg då du kom hem till oss. Och jag visste inte. Min mamma hämtade mig för att hon ville det och sedan åkte vi hem. När vi var hemma sprang du fram till mig och ville att jag skulle klappa dig. Gissa hur jag blev väldigt glad när jag såg dig. Det var då jag förstod att du hade blivit vår nya hund. Sen dess lekte vi mycket. Och jag minns att du var jämt så busig! En dag kom vinter och det började snöa. När du såg snö för första gången lekte du direkt i snön och så rullade du också mycket i snön. Det var då jag förstod att du tyckte om snö, att du älskade att leka i snö. Varje vinter kom så var du alltid gladare och bara ville komma ut hela tiden för att leka med snö. Snö på ditt ansikte.... Jag saknar det! Jag minns också dagen då jag fick reda på att mina föräldrar tänkte sälja dig för att de inte orkade med dig mer, för att du var så jobbig. Men det tyckte inte jag alls att du var. Jag minns att jag grät när jag fick veta det. Jag bröt ihop hos dig ute och du lade din vänstra tassa på min högra axel och slickade mig i ansiktet. Jag slutade gråta. Du tröstade mig. Jag förstod då att du också älskade mig lika mycket som jag älskade dig. Varje slickandet i mitt ansiktet av dig var som ett sätt att visa mig att du älskade mig. Jag minns alla nätter jag sov hos dig. Det var underbart att sova hos dig. Du var så varm och mysig. "Du är den bästa hunden jag har" var vad jag tänkte varje gång jag var med dig eller när du slickade mig i ansiktet! Varje gång jag sov på soffan så väckte du alltid mig genom att slicka mig i ansiktet på morgnarna. De var de underbaraste morgnarna jag hade med dig. Den allra värsta enda minnen är dagen du avlivades. Du blev bara 9½ år gammal. Jag grät hela dagen, jag var till och med hos dig och tog farväl. Du var redan död då jag tog farväl. Jag klappade dig och pussade dig. När jag såg att dina ögon var öppna så grät jag bara ännu mer. Att se dina bruna ögon.... Jag älskade dina bruna ögon. Jag älskade hela dig, hela din själ. Den dagen var jag samtidigt så förbannad, jag förstod inte varför den elaka cancern tog dig från mig. Sen dess grät jag mig till sömn varje natt, säkert tre-fyra månader. Jag älskade och saknade dig väldigt mycket.

Jag saknar dig fortfarande.
Jag älskar dig fortfarande.
Jag tänker på dig fortfarande.
Jag har inte glömt dig än för att
jag inte kan, vill och ska glömma dig.
Du är inte hunden man ska glömma.
Du är hunden man alltid ska minnas.
Du var en verkligen underbar,
snäll, och musig hund.
Kom ihåg det!

Tanken på att jag aldrig kommer att röra vid dig igen gör mig så otrolig ledsen.
Jag vill hålla om dig en gång till. En sista gång. Här och nu.

Vila i frid, Axess!

P.S Jag gråter nu som fan. Tårar vill inte sluta rinna, så det är nog bäst att jag går nu. D.S